Sunrise

Ibland. känns det som om man sagt alldeles tillräkligt. varför det? jag som så gärna egentligen berättar. förlåt att jag varit så tyst en stund. men ibland känns det viktigare så. alldeles onödigt att gå på med saker som inte är så viktiga endå. eller?

Det känns som att precis nu som om alla mina andra funderingar och tankar och värderingar och personliga jag fått ge vika för detta stora vita dyra klädesplagg, med tillhörande seremoni o fest som ska förändra mitt liv om ett halvår. Klart ja e grymt glad över att få stiga in i rum efter rum med önskedrömmar hängande på byglar (speciellt då någon som känner en bra kan stå o nicka o skaka på huvudet vartefter), klart ja e glad över att få sträcka fram vänster hand, absolut. Ja e totalärlig då jag säger att de ska bli kul att både planera o genomföra allt. MEN, detta är inte hela livet. Allt e nytt o spännande förstoss, men jag hoppas innerligt att denna torsdag sätter stäck för samtalsämne nummer ett just nu. Misstolka mej rätt: jag uppskattar all uppståndelse och glädje. Vill ba försynt lägga till en önskan om att kunna ses som något annat också. ibland?

Lifehouse- where I want to be

nåntig ja inså denna vecka va hur mitt hittils så råddiga yrkesval int alls va så komplicerat som ja trodde. tänk va glad man kan bli fö sånt, att man som int e helt kluven. fast okej, de ska medges, åsnebryggan e ganska lång. Hursomhelst. för er som int kände mej på den tiden så var ett av mina allra första drömyrken hovslagare (jep, de e här du ska säga what!?). tyckte ba att hästar va så respektingivande o att de sku ha vari häftigt att jobba så mycke utomhus. sen nånstans insåg jag att kanske de int e hästarna som drar utan just utomhus o fundera iställe på att söka in till trädgårdsmästare. hu mysigt som helst altså, peta i jord o prata me växterna. jep, de sku ha vari kul! men nu blev de endå så att ja också gärna ville ha människor runt omkring mej o fundera så iställe på silversmed dit ja också faktist var på inträdesprov. Hur det sen kom sig att jag aldrig började där hade väl delvis med min osäkerhet på ifall det verkligen var det jag ville, men också för att jag insåg att det är roligare att få experimentera mer med billigare ingredienser. Inställd som jag var på att istället då flytta ti jeppis o bli bagare/konditor va steget inte stort att ändra slutdestinationen till vasa. Måst säga att ja själv ha fundera en hel del över att jag verkligen ha typ flackat runt och inte riktigt kunnat bestämma mig för vad jag vill göra. Trots de visste jag ju att jag vill jobba med något kreativt och använda mina händer. min aha-upplevelse kom altså näg jag nånstans stod och paketerade mitt femtielfte bröllopspaket på pentik för denna vecka att det finns en till gemensam faktor. mysfaktorn, det faktum att jag får gå omkring i förkläde altså. fåning egentligen, men de e ju faktiskt helt sant!

Nu skriver jag inte dethär för att jag försöker övertyga någon om att jag behöver ett nytt förkläde, för dem har jag så de räcker åt er alla också.utan ba för att någon kanske nångån förstår sig bättre på mej en dag me den kunskapen.det är annars nåt jag lärt mig under det senaste året, att ju mer man delar med sig av sig själv, desto mer förtsådd blir man, desto större är den glädje man får dela o allt de andra som åtminstone min mommo ibland men ytterst sällan brukar påminna mej om.

den ena dagen är den andra lik, nä ja tror faktiskt int de. ha gått å grubblat över ifall jag verkilgen vill bryta denna intet-tillvaro genom att gå tillbaka till vardagen. men när ja börja fundera närmare på vad min vardag hittils inneburit och vad jag nu lever i blev det att välja. allt va team ha inneburi, hela sommaren, alla människomöten, alla känslostormar o spontaniteter.samtidigt mycke jobb, både hemma o ute i världen. i nåt skede kommer endå tanken ifatt allt vad jag håller på o ja inser att ja trots allt saknar min inrutade kalender. vem vet, kanske ja e lite miljöförstörd me tanke på programmens intensivitet, men visst e de skönt ibland att ha vettiga saker att göra också, annat än att fundera om det endå ida e dags att tvätta de fönster som blev otvättade i maj, eller om de kanske sku bli en hel bok läst i sommar endå..

dessutom. min vardag betyder ju inte skola jobba sova äta utan också allt de roliga som man trots allt in kan syssla me på team. som att faktiskt få inreda en lägenhet, eller nylandspendla, eller köpa ring ur leksaksautomater, eller tala i telefon nästan utan att det blir dyrt. ingenting påminner om de andra, ingen da e som igår.å de e no precis så de ska va.

Känslona ba sköjler över mig nuförtiden, den ena vågen efter den andra. Förrgårkvällen va de förtvivlat smärtsamt, dagen efter så otroligt bra så man int vet vart man ska ta vägen, precis nu brottas jag med enorm längtan efter att få komma hem o känna sig hemma. yträffa människor som jag int riktigt hunnit känna av att jag saknade så mycket! samtidigt vill jag att detta aldrig aldrig ska ta slut. jag älskar detta kappsäckliv med tajta cheman och flippade kvällar, med dikter av teamets poet och sånger av teamets dramaqueen! mysstunder me min tvillingsjäl och ptarstunder me min andra hälft. för att int tala om allt man får lära sig av sin förebild :D

två kvällskonserrter kvar arma dagar.arma dagar

Torsdagkvällen och fredagkvällen va nog speciella. int så att ja kanske sku ha haft såna känslor som ja tänkt, men de e int de viktigaste. Polen har fortfarande inte lyckats övertyga mig. Förutom att vi dansade igenom konserten i spöregn och slutade i en megaler och vattenpöl så man kände att man lever, och förutom att man kör dramat i parker och på asfalt så ja int vet va ja ska göra av mitt knä och min armbåge. detta är team. Att må fantastiskt bra och fruktansvärt dåligt om vartannat medan man sover 9 personer i ett rum ämnat fört typ 4 och tvingas ha alla sina tillhörigheter UNDER sängen, att måla och göra doing good utan att förstå instruktionerna. Men inget av detta är altså det det handlar om.

De handlar om mötena, som me tjejen ja mötte denna vecka då altså. Som absolut fått nån slags förtroende för mig på grund av dramat som hon blivit så berörd av. Helt otroligt. Att gå via tolk blir plötsligt inge problem då man verkligen får se brutna människor och få ge nåt av de man har. Oj, ja vet att ja flummar men de e svårt att förklara allt man är med om. Sku ja kunna polska sku ja göra allt för att stanna kvar och ba få uppmuntra den tjejen, också fast jag somsagt annars verkligen int har lyckats få hjärta för polen.

hmhm. imorgon bär det av till kroatien, 15timmar i buss. O ja har så arma svårt att fatta att sen e de slut. 40 timmar buss till, men sen. slutt kaputt.

måst ba lägga in ett snabbt Hemska saker vilket underbart liv man lever då man får vara med om allt detta! wow. fy vad jag ser fram emot sommaren. misstänker att det är någon slags tidsoptimism som slagit oss som bor "hemma" under träningen för jag har definitivt lämnat allt till sista minuten och att typ tvätta fönster och rensa upp bedrumsöversvämmning och ringa familjen och packa typ känns lite tungt med tanke på att utgånsläget är att man får sova 6 timmar per natt..hm. nån gång behöver ja sova ut, de vet jag.men när?

jag har blåmärken o myggbett så de räcker o blir över, men arma va ja e lycklig över att få vara ett Guds barn, precis just nu.

Sitter hemma på mitt golv. som ja oftast gör då ingen ser på. funderar. försöker halvpacka i huvudet, bli glad för vad som väntar, inte fundera på att jag fryser lite fast det är mitten av juni. hm.

hade en sån otroolig upplevelse i morse som jag nog aldrog ska glömma. hade kommit hem (!) 07.56 efter att ha varit ute på en en tidig hejdåpromenad när jag kände att golvet kallade.ja okej, det är ju inte presis stengolv utan en tjock luddig matta. liggandes på golvet förblev jag. aldrig har jag upplevt sådan smärta förr, hjärtesmärta. Gud tog min puls o visa mej vad liv betyder.Liv du vet. Jag kunde inte annat. låg o vred på mej o försökte fatta den smärta Han tog på sig för att Han skulle kunna ge mej min puls, mitt liv. för att jag skulle få leva istället. klart ja VET vad det handlar om, naturligtvis. men ja har aldrig KÄNNT det. så fysiskt. så tårdränkt. så sårad.så ofattbart. Hans övermäktiga vilja att ta mitt straff. int bara det, utan också ge sitt liv åt mej. de rena, det som Gud ser i mej. Att Han älskar.ÄLSKAR.

Varje gång jag tänkte på någon jag känner eller halvkänner blev de tydligare altså.huh, svårt att förklara.men de måst kanske upplevas, int förstås. Gud längtar så otroligt mycket efter dej. Han vrider sig i smärta, saknadsmärta när Han inte får vara med dej. Han dränker sina kuddar med tårar och använder upp alla näsdukar där Han ligger på golvet och LÄNGTAR efter dej. för Han älskar dej. Han gav sitt hjärta åt dej för att du sku få uppleva Hans kärlek. Även om Han visste att du skulle ga din egen väg, även om Han visste att Han måste stå ut med saknadssmärtan. Han ville det ändå. Sitt hjärta gav Han åt dej, sin puls gav Han. Kan du känna det?

älska. det är vad det handlar om. visst?

precis just nu, inne på ett sentimentalt kapitel i mitt liv (igen). ser så otroligt många möjligheter. villvillvill så mycke, men vet fortfarande att ja int kan allt fast ja sku önska. sku kunna sitta o diktera precis hu ja vill ha de, in i minsta detalj altså. den doften, den vinden, de människorna, de grälen, de leendena, de orden, de skavsåren, den känslan, den smaken, den platsen, den tryggheten. Men egentligen tror ja de blir bäst om ja låter de va som de ska bli. ja kan int göra allt o ja ska försöka hålla mej ti de. men vad ja kan de ska ja göra. älska.

ibland blir man sådär pinsamt medveten om hur otroligt oobservant man e. Jag bara undrar altså. vet du hur många piggar en gaffel har? vet du åt vilket håll du vrider nyckeln i din hemdörr? hur många gånger snoozar du innan du stiger upp? trycker du avbrytaren uppåt eller neråt för att sätta på lampan i ditt sovrum? svänger du kranen åt vänster eller höger för att få varmt vatten i köket? håller du i koppen eller koppens öra när du dricker? med hur många fingrar isåfall? pinsamt altså. men det tar ju en stund innan man kommer på såntdär.

nu ska jag annars tillkännage några fruktansvärda sannigar. På grund av att jag faktiskt lämnat in årets sista uppsats kan jag äntligen konstatera att mitt första studieår är avklarat (hemska saaker altså!) OCH under det året har jag faktiskt inte ätit nudlar en ända gång! tänka sig.

I och med att mitt studieår är slut betyder det dessutom att det är sommar och jag måste bekänna några saker till. jag tycker inte om jordgubbar. eller vaniljglass för den delen heller, framförallt inte pehmis altså. åånej. för mej e sommar mera åt dedär rabarbersafthållet :)

när man e vuxen får man bestämma själv, så e de. nu e de sommar.