Sunrise

Sitter hemma på mitt golv. som ja oftast gör då ingen ser på. funderar. försöker halvpacka i huvudet, bli glad för vad som väntar, inte fundera på att jag fryser lite fast det är mitten av juni. hm.

hade en sån otroolig upplevelse i morse som jag nog aldrog ska glömma. hade kommit hem (!) 07.56 efter att ha varit ute på en en tidig hejdåpromenad när jag kände att golvet kallade.ja okej, det är ju inte presis stengolv utan en tjock luddig matta. liggandes på golvet förblev jag. aldrig har jag upplevt sådan smärta förr, hjärtesmärta. Gud tog min puls o visa mej vad liv betyder.Liv du vet. Jag kunde inte annat. låg o vred på mej o försökte fatta den smärta Han tog på sig för att Han skulle kunna ge mej min puls, mitt liv. för att jag skulle få leva istället. klart ja VET vad det handlar om, naturligtvis. men ja har aldrig KÄNNT det. så fysiskt. så tårdränkt. så sårad.så ofattbart. Hans övermäktiga vilja att ta mitt straff. int bara det, utan också ge sitt liv åt mej. de rena, det som Gud ser i mej. Att Han älskar.ÄLSKAR.

Varje gång jag tänkte på någon jag känner eller halvkänner blev de tydligare altså.huh, svårt att förklara.men de måst kanske upplevas, int förstås. Gud längtar så otroligt mycket efter dej. Han vrider sig i smärta, saknadsmärta när Han inte får vara med dej. Han dränker sina kuddar med tårar och använder upp alla näsdukar där Han ligger på golvet och LÄNGTAR efter dej. för Han älskar dej. Han gav sitt hjärta åt dej för att du sku få uppleva Hans kärlek. Även om Han visste att du skulle ga din egen väg, även om Han visste att Han måste stå ut med saknadssmärtan. Han ville det ändå. Sitt hjärta gav Han åt dej, sin puls gav Han. Kan du känna det?

älska. det är vad det handlar om. visst?

precis just nu, inne på ett sentimentalt kapitel i mitt liv (igen). ser så otroligt många möjligheter. villvillvill så mycke, men vet fortfarande att ja int kan allt fast ja sku önska. sku kunna sitta o diktera precis hu ja vill ha de, in i minsta detalj altså. den doften, den vinden, de människorna, de grälen, de leendena, de orden, de skavsåren, den känslan, den smaken, den platsen, den tryggheten. Men egentligen tror ja de blir bäst om ja låter de va som de ska bli. ja kan int göra allt o ja ska försöka hålla mej ti de. men vad ja kan de ska ja göra. älska.

ibland blir man sådär pinsamt medveten om hur otroligt oobservant man e. Jag bara undrar altså. vet du hur många piggar en gaffel har? vet du åt vilket håll du vrider nyckeln i din hemdörr? hur många gånger snoozar du innan du stiger upp? trycker du avbrytaren uppåt eller neråt för att sätta på lampan i ditt sovrum? svänger du kranen åt vänster eller höger för att få varmt vatten i köket? håller du i koppen eller koppens öra när du dricker? med hur många fingrar isåfall? pinsamt altså. men det tar ju en stund innan man kommer på såntdär.

nu ska jag annars tillkännage några fruktansvärda sannigar. På grund av att jag faktiskt lämnat in årets sista uppsats kan jag äntligen konstatera att mitt första studieår är avklarat (hemska saaker altså!) OCH under det året har jag faktiskt inte ätit nudlar en ända gång! tänka sig.

I och med att mitt studieår är slut betyder det dessutom att det är sommar och jag måste bekänna några saker till. jag tycker inte om jordgubbar. eller vaniljglass för den delen heller, framförallt inte pehmis altså. åånej. för mej e sommar mera åt dedär rabarbersafthållet :)

när man e vuxen får man bestämma själv, så e de. nu e de sommar.