Sunrise

den ena dagen är den andra lik, nä ja tror faktiskt int de. ha gått å grubblat över ifall jag verkilgen vill bryta denna intet-tillvaro genom att gå tillbaka till vardagen. men när ja börja fundera närmare på vad min vardag hittils inneburit och vad jag nu lever i blev det att välja. allt va team ha inneburi, hela sommaren, alla människomöten, alla känslostormar o spontaniteter.samtidigt mycke jobb, både hemma o ute i världen. i nåt skede kommer endå tanken ifatt allt vad jag håller på o ja inser att ja trots allt saknar min inrutade kalender. vem vet, kanske ja e lite miljöförstörd me tanke på programmens intensivitet, men visst e de skönt ibland att ha vettiga saker att göra också, annat än att fundera om det endå ida e dags att tvätta de fönster som blev otvättade i maj, eller om de kanske sku bli en hel bok läst i sommar endå..

dessutom. min vardag betyder ju inte skola jobba sova äta utan också allt de roliga som man trots allt in kan syssla me på team. som att faktiskt få inreda en lägenhet, eller nylandspendla, eller köpa ring ur leksaksautomater, eller tala i telefon nästan utan att det blir dyrt. ingenting påminner om de andra, ingen da e som igår.å de e no precis så de ska va.

Känslona ba sköjler över mig nuförtiden, den ena vågen efter den andra. Förrgårkvällen va de förtvivlat smärtsamt, dagen efter så otroligt bra så man int vet vart man ska ta vägen, precis nu brottas jag med enorm längtan efter att få komma hem o känna sig hemma. yträffa människor som jag int riktigt hunnit känna av att jag saknade så mycket! samtidigt vill jag att detta aldrig aldrig ska ta slut. jag älskar detta kappsäckliv med tajta cheman och flippade kvällar, med dikter av teamets poet och sånger av teamets dramaqueen! mysstunder me min tvillingsjäl och ptarstunder me min andra hälft. för att int tala om allt man får lära sig av sin förebild :D

två kvällskonserrter kvar arma dagar.arma dagar

Torsdagkvällen och fredagkvällen va nog speciella. int så att ja kanske sku ha haft såna känslor som ja tänkt, men de e int de viktigaste. Polen har fortfarande inte lyckats övertyga mig. Förutom att vi dansade igenom konserten i spöregn och slutade i en megaler och vattenpöl så man kände att man lever, och förutom att man kör dramat i parker och på asfalt så ja int vet va ja ska göra av mitt knä och min armbåge. detta är team. Att må fantastiskt bra och fruktansvärt dåligt om vartannat medan man sover 9 personer i ett rum ämnat fört typ 4 och tvingas ha alla sina tillhörigheter UNDER sängen, att måla och göra doing good utan att förstå instruktionerna. Men inget av detta är altså det det handlar om.

De handlar om mötena, som me tjejen ja mötte denna vecka då altså. Som absolut fått nån slags förtroende för mig på grund av dramat som hon blivit så berörd av. Helt otroligt. Att gå via tolk blir plötsligt inge problem då man verkligen får se brutna människor och få ge nåt av de man har. Oj, ja vet att ja flummar men de e svårt att förklara allt man är med om. Sku ja kunna polska sku ja göra allt för att stanna kvar och ba få uppmuntra den tjejen, också fast jag somsagt annars verkligen int har lyckats få hjärta för polen.

hmhm. imorgon bär det av till kroatien, 15timmar i buss. O ja har så arma svårt att fatta att sen e de slut. 40 timmar buss till, men sen. slutt kaputt.