Sunrise

hm, känner för att dela med mej en till bit av mitt förflutna, tiden före mascaran och lockarna.tiderna förändras verkligen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

hoppeligen är man lite klokare och vuxnare nu, för vad har man inte hunnit med redan? även om jag mitt i min tjugoårskris undra va ja riktigt åstadkommit alls, men visst kan man göra skillnad. om int då så senast nu.

 

 

bilderna tagna i november för tre år sen

Det känns som att precis nu som om alla mina andra funderingar och tankar och värderingar och personliga jag fått ge vika för detta stora vita dyra klädesplagg, med tillhörande seremoni o fest som ska förändra mitt liv om ett halvår. Klart ja e grymt glad över att få stiga in i rum efter rum med önskedrömmar hängande på byglar (speciellt då någon som känner en bra kan stå o nicka o skaka på huvudet vartefter), klart ja e glad över att få sträcka fram vänster hand, absolut. Ja e totalärlig då jag säger att de ska bli kul att både planera o genomföra allt. MEN, detta är inte hela livet. Allt e nytt o spännande förstoss, men jag hoppas innerligt att denna torsdag sätter stäck för samtalsämne nummer ett just nu. Misstolka mej rätt: jag uppskattar all uppståndelse och glädje. Vill ba försynt lägga till en önskan om att kunna ses som något annat också. ibland?

Lifehouse- where I want to be

nåntig ja inså denna vecka va hur mitt hittils så råddiga yrkesval int alls va så komplicerat som ja trodde. tänk va glad man kan bli fö sånt, att man som int e helt kluven. fast okej, de ska medges, åsnebryggan e ganska lång. Hursomhelst. för er som int kände mej på den tiden så var ett av mina allra första drömyrken hovslagare (jep, de e här du ska säga what!?). tyckte ba att hästar va så respektingivande o att de sku ha vari häftigt att jobba så mycke utomhus. sen nånstans insåg jag att kanske de int e hästarna som drar utan just utomhus o fundera iställe på att söka in till trädgårdsmästare. hu mysigt som helst altså, peta i jord o prata me växterna. jep, de sku ha vari kul! men nu blev de endå så att ja också gärna ville ha människor runt omkring mej o fundera så iställe på silversmed dit ja också faktist var på inträdesprov. Hur det sen kom sig att jag aldrig började där hade väl delvis med min osäkerhet på ifall det verkligen var det jag ville, men också för att jag insåg att det är roligare att få experimentera mer med billigare ingredienser. Inställd som jag var på att istället då flytta ti jeppis o bli bagare/konditor va steget inte stort att ändra slutdestinationen till vasa. Måst säga att ja själv ha fundera en hel del över att jag verkligen ha typ flackat runt och inte riktigt kunnat bestämma mig för vad jag vill göra. Trots de visste jag ju att jag vill jobba med något kreativt och använda mina händer. min aha-upplevelse kom altså näg jag nånstans stod och paketerade mitt femtielfte bröllopspaket på pentik för denna vecka att det finns en till gemensam faktor. mysfaktorn, det faktum att jag får gå omkring i förkläde altså. fåning egentligen, men de e ju faktiskt helt sant!

Nu skriver jag inte dethär för att jag försöker övertyga någon om att jag behöver ett nytt förkläde, för dem har jag så de räcker åt er alla också.utan ba för att någon kanske nångån förstår sig bättre på mej en dag me den kunskapen.det är annars nåt jag lärt mig under det senaste året, att ju mer man delar med sig av sig själv, desto mer förtsådd blir man, desto större är den glädje man får dela o allt de andra som åtminstone min mommo ibland men ytterst sällan brukar påminna mej om.