Sunrise

nåntig ja inså denna vecka va hur mitt hittils så råddiga yrkesval int alls va så komplicerat som ja trodde. tänk va glad man kan bli fö sånt, att man som int e helt kluven. fast okej, de ska medges, åsnebryggan e ganska lång. Hursomhelst. för er som int kände mej på den tiden så var ett av mina allra första drömyrken hovslagare (jep, de e här du ska säga what!?). tyckte ba att hästar va så respektingivande o att de sku ha vari häftigt att jobba så mycke utomhus. sen nånstans insåg jag att kanske de int e hästarna som drar utan just utomhus o fundera iställe på att söka in till trädgårdsmästare. hu mysigt som helst altså, peta i jord o prata me växterna. jep, de sku ha vari kul! men nu blev de endå så att ja också gärna ville ha människor runt omkring mej o fundera så iställe på silversmed dit ja också faktist var på inträdesprov. Hur det sen kom sig att jag aldrig började där hade väl delvis med min osäkerhet på ifall det verkligen var det jag ville, men också för att jag insåg att det är roligare att få experimentera mer med billigare ingredienser. Inställd som jag var på att istället då flytta ti jeppis o bli bagare/konditor va steget inte stort att ändra slutdestinationen till vasa. Måst säga att ja själv ha fundera en hel del över att jag verkligen ha typ flackat runt och inte riktigt kunnat bestämma mig för vad jag vill göra. Trots de visste jag ju att jag vill jobba med något kreativt och använda mina händer. min aha-upplevelse kom altså näg jag nånstans stod och paketerade mitt femtielfte bröllopspaket på pentik för denna vecka att det finns en till gemensam faktor. mysfaktorn, det faktum att jag får gå omkring i förkläde altså. fåning egentligen, men de e ju faktiskt helt sant!

Nu skriver jag inte dethär för att jag försöker övertyga någon om att jag behöver ett nytt förkläde, för dem har jag så de räcker åt er alla också.utan ba för att någon kanske nångån förstår sig bättre på mej en dag me den kunskapen.det är annars nåt jag lärt mig under det senaste året, att ju mer man delar med sig av sig själv, desto mer förtsådd blir man, desto större är den glädje man får dela o allt de andra som åtminstone min mommo ibland men ytterst sällan brukar påminna mej om.