Sunrise

Torsdagkvällen och fredagkvällen va nog speciella. int så att ja kanske sku ha haft såna känslor som ja tänkt, men de e int de viktigaste. Polen har fortfarande inte lyckats övertyga mig. Förutom att vi dansade igenom konserten i spöregn och slutade i en megaler och vattenpöl så man kände att man lever, och förutom att man kör dramat i parker och på asfalt så ja int vet va ja ska göra av mitt knä och min armbåge. detta är team. Att må fantastiskt bra och fruktansvärt dåligt om vartannat medan man sover 9 personer i ett rum ämnat fört typ 4 och tvingas ha alla sina tillhörigheter UNDER sängen, att måla och göra doing good utan att förstå instruktionerna. Men inget av detta är altså det det handlar om.

De handlar om mötena, som me tjejen ja mötte denna vecka då altså. Som absolut fått nån slags förtroende för mig på grund av dramat som hon blivit så berörd av. Helt otroligt. Att gå via tolk blir plötsligt inge problem då man verkligen får se brutna människor och få ge nåt av de man har. Oj, ja vet att ja flummar men de e svårt att förklara allt man är med om. Sku ja kunna polska sku ja göra allt för att stanna kvar och ba få uppmuntra den tjejen, också fast jag somsagt annars verkligen int har lyckats få hjärta för polen.

hmhm. imorgon bär det av till kroatien, 15timmar i buss. O ja har så arma svårt att fatta att sen e de slut. 40 timmar buss till, men sen. slutt kaputt.