Sunrise

Nej än lever jag. även om de kanske int ha synats här. Har så totalt ovanligt fulla veckor att de nästan int e sant. Kom hem igår på kvällen o insåg att jag var törstig. Måste räkna ut att vänta, ha ja drucki nåt idag? så insåg jag att de hade ja ju visst, vi lunchen. När jag satt mej ner måste jag räkna ut att oj, jag har visst int suttit sen lunchen heller :) måst ha levt i nån slags vakum, fö ja hade int ens märkt årets första skavsår och hälen var färgad därefter. men, som min mamma brukar säga: Man lever på kärlek och solsken. Och de får jag hålla med om.

Köpte äntligen min nyaste repeatCD: Jeremy Camp. Heelt fantastiskt, fast ja sku gärna hinna lyssna på den också. Han skriver iallafall så mäktigt i en sång (ännu mäktigare att höra den dock):

I can't wait until that day where the very one I lived for always will wipe away the sorrow that I've faced. To touch the scars that rescued me from a life of shame and misery. This is why this is why I sing.

Och vad beträffar rubriken tänkte jag bara meddela såhär så att det int glöms bort, jag vill ha en glad begravning. Ha diskutera döden så mycket denhär senaste veckan, den är ju trots att bara en dörr hem. Ja vill int att människor ska se ledsna ut för den skull. Sen får det gärna bjudas på chokladtårta och sjungas lovsånger också.

Jeremy Camp - Slow down time